Jag älskar er

Då var det dags att summera det året vi kallar 2010.
Jag har tänkt mycket på detta och kommer alltid fram till samma sak:
Det var varit mitt år på många sätt, det har också inte varit mitt år på många andra sätt. I vilket fall som helst så är 2010 ett år som jag alltid kommer att minnas. Då menar jag inte som att man minns 2001 för World Trade Center attacken, eller 2004 för tsumnamin, eller 2008 när den där tjejen i spelprogrammet i direktsänd TV spyr av mensvärk (vadå?).

Utan hela jävla året har varit speciellt.

Januari började med att jag gjorde den största förändringen i mitt liv hittils. Jag begärde en paus i mitt sex år långa förhållande. Denna paus blev sedan till ett uppbrott. Detta uppbrott är snart ett år långt och är nog det som har satt störst prägel på detta år.

I Mars flyttade jag. Till Risåsgatan på Linné. Detta skulle bli första gången sen jag flyttade hemifrån som jag bodde själv. Helt själv. (katten följde med dock...) Lägenheten på Linné kommer jag aldrig glömma. Lägenheten och sommaren. Ni som var med och upplevde den vet varför och jag är säker på att när ni sitter där på eran medelålders höst kan se tillbaka på denna sommaren med ett litet leende och tänka "fy fan va kul vi hade!"

I Juni slutade jag mitt andra år på Balettakademien. Och jag var på topp, jag skulle börja trean bättre än någonsin. Jag hade mer energi än någonsin.

Under sommaren bröt jag min tradition att jobba på gymmet och började jag jobba på Burger King Centralen. Underbara arbetskamrater och några roliga arbetspass följde.
En del jobb blev det under sommaren, som egentligen hade förhoppningen att bli en festivalsommar. Men, men...
Och jag kommer alltid minnas mina ensamma resor till näsets badplats. Att vara ensam och ligga och sola och lyssna på musik en hel dag är så jävla underbart. Ensamhet är underskattat (eller är det?).

Sen får vi ju inte glömma den dagen jag var med på radio! Mitt moment of fame :)

I Augusti fick jag flytta ytterligare. Denna gången till Hisingen, Wieselgrensplatsen. Detta skulle inte bli så långvarigt dock då jag två månader in i det ett år långa kontraktet fick fick reda på att jag var tvungen att lämna tillbaka lägenheten. Många frustrerade tårar följde de närmaste veckorna. Skulle jag verkligen bli tvungen att bo i en fjärde lägenhet detta året!? Sjukt när man tänker på det...

Hösten kom och jag började mitt sista år på Balettakademien. Dock inte så smal som jag hade hoppats på (varför är det alltid så?). Dock inte så stetchad som jag hade hoppats på (vafan? "hoppats på"? Inte konstigt att det inte händer något om jag går runt och hoppas på att det ska hända. Pucko). Vi hade våran höst-slutproduktion. Jag är nöjd med produktionen som sådan, däremot min insats är jag jättemissnöjd över. Sjukdom och jävulskap kantade min hösttermin.

September
Oktober
November blev det en hel del fest och vi träffade några helt underbara nya människor.

I November berättade pappa och Annki att dom hade hittat en lägenhet i Lackarebäck och jag började känns hopp inför framtiden. En investering och en bra möjlighet för alla barnen som ska flytta ut nån gång i framtiden. Så den köpte dom och jag slapp bo i fyra lägenheter på ett år, utan det blev inflytt i början av februari istället.

Sen kom December och min första jul som singel på sex år. Fatta omställningen. Det gick bra dock och jag överlevde utan större skador.

Och nyår. Idag.
Vem fan hade kunnat gissa detta?

Jag har blivit min egen. Jag har utvecklats som person och varit tvungen att göra mina helt egna val. Jag har varit ensam. Frivilligt. Ofrivilligt. Jag har varit förtvivlad och stressad, inte sett något ljus inför framtiden.
Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort detta året.
Jag har underbara vänner som har lyssnat på mitt skit, samma saker åter och återigen. Dom har stöttat mig och hjälpt mig.

Josefine Thuresson, min slyna. Jag är halv utan dig, vare sig jag vill det eller inte. Det kommer alltid vara vi (87:orna lixom!). Mongoliserade och helt underbara. Du vet allt om mig och har varit med mig i hela processen som startade i januari. Utan dig hade jag faktiskt inte klarat av det.

Emelie Jakobsson, min andra slyna. Min lilla festslyna! Och min fru såklart. Du har gett mig så otroligt mycket stöttning helt kravlöst. Det betyder otroligt mycket och jag tycker jättemycket om dig.

Charlotta Liedberg, min äldsta vän. Du finns alltid för mig och jag för dig. Hur lång tid som går spelar ingen roll, vi kommer alltid vara bästa vänner. Du känner mig som ingen annan gör.

Joakim Envik Karlsson, min framtida man (om ingen av oss är gifta om typ tio år). Jag kommer alltid vara lite smygkär i dig... Så många gånger vi har gråtit i varandras famn, tröstat varandra och stöttat varandra. Du betyder jättemycket för mig.

Ni är dom som har fått ta mest skit och härmed ber jag om ursäkt för det. Men jag kunde inte vara tacksammare. Jag älskar er så otroligt mycket.
Sen har vi ju resten av min klass. Eller familj kanske man ska säga. Ni är underbara.

Och sen har vi ju min riktiga familj. Som har kommit att betyda mer än någonsin detta året. Jag kan skriva hur otroligt tacksam jag är och att jag inte hade klarat det utan er men jag är rädd att det bara hade blivit en sörja av vackra klyshiga ord. Så jag skippar det och säger bara.

Jag älskar er.

Om 2010 var mitt år. Tänk då vad 2011 kommer att bli.