Jag har ju en såndära elektrisk rakapparat...

Fyrans spårvagn hemmåt.

Jag väljer att stå upp (inget fetto) brevid domdär sätena längst bak som man kan fälla ner. Efter som mitt headset inte har några batterier och jag inte kan lyssna på p3 i radion så blir jag tvungen att tjuvlyssna på folk omkring mig.

Väl gjort.

Brevid mig sitter en ung, vad jag tycker mig se, halvasiatisk kille. Typ 30. Och brevid honom sitter en gammal helsvensk gubbe, typ 70. Rätt vad det är så presenterar sig den yngre av de två sig för den äldre.
"Hej, jag heter Dennis."
"Jaha, hej hej, jag heter Gunnar" säger den gamla, och vad jag nu har förstått, mycket trevliga gubben. Gunnar känner sig antagligen inte så fin i sina smutsiga slitna jeans, flanellskjorta och skor utan strumpor i jämförelse med Dennis som har full kavajmundering och välkammat hår, så han säger nästan direkt att:
"Jo du förstår jag har inte rakat mig på ett tag så nu ser man ju nästan ut som en gammal alkis, jag har ju en sån elektrisk rakapparat men duförstår jag tycker att det är så jobbigt med allt det dära..."
Dennis möter honom på vägen:
"Ja, men det är väl ingen brådska, jag brukar också glömma att raka mig ibland!"
Gunnar ser lite lättad ut. Eftersom jag står nästan direkt brevid dom så känner jag tydigt att raka sig är nog inte det enda Gunnar har glömt...
Dom fortsätter prata om oviktiga saker, Gunnar skrattar lite trevligt då och då och Dennis driver på samtalet. Han lägger flera gånger en kärleksfull hand på Gunnars axel eller ben. Gunnar hör tydligen inte heller så bra:
"Nej du vet man har ju jobbat så mycket i sina unga dar i bullriga lokaler, så hörseln är inte vad den brukade vara"
Jag står och tittar (inte allt för diskret) och tänker bara på varför denna Dennis pratar med lilla Gunnar. Sedan händer något som förbryllar mig men som antagligen gladde Gunnar mycket.
Dennis tar ur sin kavajficka fram en femhundralapp och räcker över till Gunnar.
Gunnar sträcker fram en smutsig hand och tar tveksamt emot den.
"Kan jag också få!!!?" var jag nära att skrika, men denna gången höll jag mig.
...som tur var.
Dennis säger "ja, detta är ju inte något jag brukar göra...men nu känndes det rätt" och ger honom säkert massa anledningar till att han får femhundringen men det kommer jag inte ihåg, för jag kan inte slita mig ifrån Gunnars ansikte. Han ser så otroligt lättad och förvånad ut. Säger sedan.
"Oj, detta var oväntat. Men jag tar tacksamt emot denna lappen, duvet en ensam pensionär har det inte lätt ställt för sig nuförtiden..."
Dennis hoppar av med orden "Sköt nu om dig Gunnar, jättetrevligt att träffas. Gud vare med dig!"

Jag fortsätter att stirra på Gunnar. Han har knycklat ihop femhundringen i handen. Kanske inte vågar något annat? Han kliver av på Getebergsäng och går direkt in på Netto med femhundringen i handen.
Kanske hade han tur och fick chans att handla riktig mat istället för kattmat denna gången?

Totem Spirit: Tänk på våra gamla.